(March 25, 1783 - January 19, 1855), French painter, was born at Toulon, of poor parents. As a young man, he learned his father's trade of locksmithing, whilst at the same time he followed the classes of the free school of art. Having sold some copies to a local amateur, Guerin started for Paris, where he came under the notice of Vincent, whose counsels were of material service. In 1810 Guerin made his first appearance at the Salon with some portraits, which had a certain success. In 1812 he exhibited "Cain after the murder of Abel" (formerly in Luxembourg), and, on the return of the Bourbons, was much employed in works of restoration and decoration at Versailles.   Related Paintings of Jean-Baptiste Paulin Guerin :. | The Representation of Jesus | Les maisons Cabassud (mk11) | Geldwolf | Self-Portrait | Country cape with the father of Psyche that at Apollo sacrifices |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Francesco Zuccarelli
Italian 1702-1788 1788). Italian painter and draughtsman, active in England. Zuccarelli training began in Florence, where he engraved the frescoes by Andrea del Sarto in SS Annunziata. He then studied in Rome under Paolo Anesi and learnt figure drawing from Giovanni Maria Morandi (1622-1717), although in this he never acquired any great skill. His earliest recorded paintings were Mary Magdalene and St Jerome (both untraced), which he contributed to the exhibition of the feast of St Luke in Florence in 1729. He also painted portraits. Around 1730 he moved to Venice and began painting landscapes exclusively. His interest in this field may have led to his becoming acquainted with the Welsh landscape painter Richard Wilson in 1750-51. Wilson painted a lively portrait of him (1751; London, Tate) in exchange for one of Zuccarellis landscapes. Zuccarelli avoided both the topographical type of Venetian view developed by Canaletto and the stormier landscapes of Marco Ricci, adopting instead a decorative landscape style of idealized Italian countryside. His subject-matter was usually unspecific rather than recognizably historical, biblical or mythological. For example, in the early 1740s he executed six paintings purporting to be scenes from the story of Jacob, but the paintings themselves bear few references to it (e.g. Landscape with Two Seated Women Embracing, 1743; Windsor Castle, Berks, Royal Col.).
Edwin Howland Blashfield
mural painter and mosaic designer. American ,1848-1936 American painter. He began to study art seriously in 1867 in Paris under L?on Bonnat, with whom he remained (except between 1870 and 1874) until 1880. Blashfield's mural style was significantly influenced by Pierre Puvis de Chavannes, Jean-Paul Laurens and Paul Baudry, whose decorations he had studied in the Panth?on while in Paris. He made a trip in 1887 to England, where he became briefly associated with the Anglo-American artists' colony in Broadway, Glos, which included Edwin Austin Abbey, John Singer Sargent, Lawrence Alma-Tadema and Frederic Leighton.